Resan mot framtidens fack

Stora Resan är början på en förnyelse av facket.
Senaste åren har IF Metall och andra fackförbund förlorat medlemmar framförallt bland yngre. Arbetsmarknaden har förändrats mycket och vi har inte lyckats nå ut till unga människor. Stora Resan är ett sätt för oss att öka förståelsen för unga människor och deras jobbsituation. Stora resan är ett arbete som vi gör tillsammans med andra LO förbund

Vi ska lyssna på 100 000 unga vuxna för att ta reda på vad de tycker om facket och vad de har för behov och önskemål.

Det här är början på en förnyelse av facket. Var det landar vet vi inte ännu. Följ oss på den här sajten.

Resan mot framtidens fack börjar nu. Och jag vill att du följer med!

Har du frågor dra dig inte för att kontakta mig.

Juhani Kulo

juhani@ifmetall.se

070-584 06 94

————————————————————————

Relaterad artikel. Källa: http://www.aftonbladet.se/ledare/gastkolumnen/article12758165.ab

Så kan fackens kris vändas

Den fackliga organisationsgraden har minskat med 15 procentenheter sedan mitten av 1990-talet. Nu ligger den kring 70 procent. ­Färre än hälften av dem under 30 år är i dag medlemmar i facket.

En avgörande förklaring till ­detta är förändrade attityder. ­Som-institutet har visat att av 21 samhällsinstitutioner är det ­bara EU-parlamentet som ­åtnjuter lägre förtroende än facken.

Annan forskning visar att ­andelen som anser att lön­tagarnas villkor i arbetslivet är beroende av fackens arbete har minskat. En av tio tror att fackens betydelse för löntagarna och fackens ställning som samhällspolitisk ­aktör kommer att stärkas. Fem gånger så många tror på det motsatta. Medlemmar har större förtroende för folk i allmänhet än för sitt fack.

När arbetsgivarna för 40 år ­sedan var pressade av samtiden blev deras svar att politisera verksamheten. Genom etablerandet av näringslivets ideologi och en aktiv opinionsbildning skulle ett värderingsskifte åstadkommas. Ett centralt verktyg för att uppnå detta var nya och ­utvecklandet av redan ­befintliga tankesmedjor och utrednings­institut. Med dessa skulle grunden läggas för politiska reformer i linje med ­arbetsgivarnas intressen. Målet var och är en annan samhällsmodell. Få bestrider i dag att strategin har varit framgångsrik.

Delvis som ett resultat av ­arbetsgivarnas systematiska ­opinionsarbete är det facken som idag står vid ett vägskäl. Antingen väljer vi att ­genom en satsning på långsiktig ­opinionsbildning försöka förändra ­värderingsklimatet i facklig riktning eller så väljer vi att ­acceptera utvecklingen som ofrånkomlig.

Min övertygelse är att Sveriges löntagare förtjänar fack som drivs av tydliga värderingar och som aktivt arbetar för att stärka dessa i samhällsdebatten.

Utmaningen är att återta ­problemformuleringsinitiativet om orden och berättelsen, om morgondagens problem och ­lösningar, om ­ramen för det tänkbara. Endast så kan vi vara och uppfattas som progressiva, framåtsyftande och relevanta.

Det är hög tid för ett fackligt svar på arbetsgivarnas opinionsbildning. Vi måste prioritera och orka vara långsiktiga i en tid då vi är satta under hårt tryck.

En ny facklig strategi bör utgå ifrån att alla tjänar på en mångfald av åsikter och insikter som i bredare bemärkelse stärker de fackliga värderingarna. Fri­stående tankesmedjor som ­ligger i kunskapsspets, ifråga­sätter, tar ut svängarna, lyfter konkreta förslag och bemöter arbetsgivarnas bombardemang måste betraktas som en tillgång, inte som ett hot.

En satsning i linje med detta skulle stimulera det demo­kratiska samtalet och bidra till att vi kan återta förlorad mark, men förutsätter öppenhet, ­nyfikenhet och ett bejakande av den intellektuella mångfalden. Vi ska inte förbanna mot­partens styrka. Vi ska göra något åt vår egen svaghet.

Daniel Lind

40 år, chefsekonom på fack­föreningen Unionen.

(S) relationer med facket bidrar till att partiet uppfattas som omodern

Källa: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article8223350.ab

Socialdemokraternas valberedning med Berit Andnor i spetsen får en oerhört viktig roll i partiets förnyelsearbete. Valet av ny partiledare blir en möjlighet för Socialdemokraterna att påbörja en modernisering av sin mossiga partiorganisation och göra upp med den bunkermentalitet som aldrig helt har städats ut. Därför är det viktigt att Berit Andnor vid sidan av personfrågor också vågar öppna upp valprocessens slutna rum. De personer som vill eller kan tänka sig att bli partiledare bör förmås att träda fram och valet av partiledare bör ske i ljuset av en öppen debatt om partiets framtida politik.

Har Berit Andnor och hennes valberedning mod och kraft att driva processen i en sådan riktning? Vi hoppas det, även om valberedningens sammansättning kan inge farhågor.

Samtliga är eller har varit heltidspolitiker och ingen är under 30 år. Valberedningen avspeglar den rådande maktbalansen i partiet, och därför finns det också en risk att dess förslag blir utslätade och alltför kompromissbetonade.

Valberedningen bör även diskutera formerna för ledarskapet. Är det dags att pröva ett delat ledarskap, med en person i riksdagen och en med sin plattform utanför riksdagen? En sådan modell gör det lättare att kombinera erfarenhet med förnyelse, utåtriktad kommunikation med internt partiarbete. Trycket lättar på ledarskapet och kompetensen breddas.

Ett tudelat partiledarskap är bara en bit i det större pussel som handlar om att modernisera partiapparaten. Partiet bör bli mer nätverksbaserat för att kunna bejaka det politiska engagemanget hos alla de människor som vill göra en insats för de värden som arbetarrörelsen brinner för, men inte vill bli medlem av ett politiskt parti. Här bör partiets sidoorganisationer, som till exempel S-kvinnor och Broderskapsrörelsen, ha en viktig roll att spela.

Socialdemokraternas nära relationer med LO bidrar också till att partiet uppfattas som omodernt. Visst finns det fördelar med starka band mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar. Socialdemokraterna kunde till exempel under 1990-talet genomföra besvärliga politiska åtgärder i samband med saneringen av den ekonomiska politiken. LO stöttar partiet ekonomiskt och det fackliga samarbetet underlättar för Socialdemokraterna att vara en levande politisk kraft på arbetsplatserna.

Men samarbetet med LO innebär också flera nackdelar. Yrkesgrupper utanför LO kan skrämmas bort. LO organiserar i dag bara en minoritet av de yrkesarbetande och en allt mindre andel av de LO-anställda röstar på Socialdemokraterna, i höstens val endast 51 procent enligt VALU.

Även LO har anledning att vara bekymrad. I takt med att de LO-anställdas stöd för Socialdemokraterna minskar så undermineras legitimiteten i LO:s omfattande stöd till partiet. Om Socialdemokraterna inte lyckas återta sin ställning som den ledande kraften i svensk politik så blir partiet dessutom en mindre intressant samarbetspartner för LO. Tiden är mogen för en förutsättningslös diskussion om hur det framtida samarbetet mellan Socialdemokraterna och LO bör utformas.

Socialdemokratins viktigaste politiska uppgift är att formulera en lösning på hur vi raderar ut de nya klassgränserna. Mellan de som har jobb och de som är utan. Mellan de som bor i områden med över 50 procent arbetslöshet och de med nästan ingen arbetslöshet alls. Mellan skolor som ger nästan alla barn möjligheter att gå vidare till högre utbildning och de där hälften av eleverna inte får behörighet till vidare studier. Att trovärdigt, långsiktigt och kunskapsbaserat ta sig an de strukturella orättvisorna är inte bara ekonomiskt, socialt och demokratiskt nödvändigt, utan ger också Socialdemokraterna möjlighet att skapa en modern politik för storstäderna.

Vi lever i dag i ett samhälle där kunskap blir en allt viktigare maktresurs. Statsvetaren Henrik Oscarsson menar att 2000-talets nya sociala hierarkier i huvudsak kommer att byggas kring individers olika kognitiva förmågor och färdigheter. I dag har Socialdemokraterna en utomordentligt svag position bland de välutbildade och ingen politik för att hantera de nya skiljelinjer som växer fram i informationssamhällets spår. Som Lena Sommestad formulerar det på sin blogg: Kvar har blivit ett parti av politiker som producerar förslag, men utan att grunda dessa förslag i en egen samhällsanalys. Resultatet blir osammanhängande och ointressant.

Om socialdemokratin ska lyckas göra lika starka avtryck i samhällslivet under 2000-talet som under 1900-talet måste partiet bejaka det nya, individualiserade informationssamhället och anpassa sin organisation därefter. Annars riskerar de viktiga gemenskapsvärden om frihet, jämlikhet och solidaritet som partiet vill värna att gå förlorade.

Ulf Bjereld
Björn Fries

Propaganda med sikte på löntagarnas inflytande

REPLIK LO och demokrati

Fredrik Segerfeldt upprörs över att staten stärkt ett LO som sedan använt sin styrka för att stå upp för löntagarnas intressen, inte bara i direkta förhandlingar med arbetsgivarna utan också i facklig-politisk samverkan med socialdemokraterna (Brännpunkt 6/9). Segerfeldt ser detta som ett demokratiskt problem. Ett minst sagt intressant påstående med tanke på de förslag han själv lyfter fram.

Synen på vad demokrati är verkar lite grumlig i Segerfeldts fall. Att medlemmarna i en organisation själva fattar beslut om den egna föreningens verksamhet är en av de viktigaste principerna i en demokrati.

När jag läser vidare blir jag lite osäker på vad Timbro egentligen ser som ett problem. Är det samhällsutvecklingen i Sverige under 1900-talet med införandet av allmän rösträtt, generell välfärd och starkare rättigheter för de anställda som utgör det demokratiska underskottet?

Förhoppningsvis inte, men vad är då problemet? Jo, insmuget i artikeln dyker den vanliga Timbropropagandan upp: kollektivavtal, anställningsskydd och medbestämmande gör att organiserade löntagare får för mycket att säga till om. Underförstått anas att arbetsgivarnas makt borde öka. En inte så förvånande slutsats från ett Timbro finansierat av näringslivet.

När jag läser slutklämmen på artikeln kan jag inte gärna tro att upprördheten hos Segerfeldt bygger på den hemmasnickrade analysen att staten understödjer facket som sedan stödjer socialdemokraterna.

Om så hade varit fallet hade väl inte Segerfeldt avslutat artikeln med att vända sig till den blå regeringen för att be dem ”ställa LO inför ett ultimatum: Antingen slutar ni upp med att agera partipolitiskt eller så klipper vi era band med staten”.

Just en sådan beställning skulle ju kunna tolkas som att det är okej att partier som utövar statlig makt via regeringstaburetterna gärna får lägga sig i fria föreningars verksamhet så länge regeringen är av rätt virke, det vill säga borgerlig. Låter inte det som något hämtat från en totalitär stat?

GÖRAN LARSSON

LO:s arbetslivsenhet

Källa: LO