Eco-moms räddar klimatet?

Glöm Tupperwarepartyt! Nu är det ”Eco-mom” partyt som gäller – åtminstone i Kalifornien. Där träffas fortfarande mammor över ett glas vin hemma i vardagsrummet för att diskutera olika hushållsprodukters för- och nackdelar. Men nu handlar det inte längre om den mest praktiska förvaringsburken, utan om vilka onödiga antibakteriella tillsatser som finns i våtdukar, vilka de bästa alternativ till PVC är, vilka diskmedel som är biologiskt nedbrytbara och hur man bäst minskar hushållets klimatpåverkan. Att man inte ska låta bilen gå på tomgång när man hämtar barnen på skolan är förstås en självklarhet; att man ska lämna bilen hemma är det inte – åtminstone inte än och definitivt inte i USA.

Fenomenet kallas ”Eco-moms”; mammor som tillsammans agerar för en bättre miljö – i det lilla. Det är definitivt ingen slump att ”New Oxford American Dictionary” utnämnde ”locavore.” till årets ord 2007. En ”locavore” är en person som bara äter mat som är odlad inom en radie på 160 km (100 engelska miles) från hemmet.

Inte oväntat har det redan växt fram en hel självhjälpsindustri med handböcker, websidor, bloggar och communities som hjälper till med tips och råd. Vad sägs om Ecomomalliance som erbjuder en checklista med tio enkla steg för att komma ingång. Där kan man också tävla om att bli ”eco mom of the month”. Eller varför inte testa bloggen Green and Clean Mom med tag-linen ”Being Green is sexy, sassy and fun”. Söker man trendiga ekologiska plagg så finns siten Eco-chick (”Because Mother Earth is a Woman”). De som kommit lite längre upp i karriären kan lämpligen ladda hem ett Excelark med förifyllda åtgärder att pricka av.

Det är väl bara en tidsfråga innan trenden kommer till Sverige. Den innebär definitivt nya affärsmöjligheter för alla tillverkare av miljöanpassade hushållsprodukter. Och vid första anblicken kan det tyckas som ett mycket sympatiskt fenomen, vad kan vara mera rätt än att ta ett personligt ansvar för en bättre värld? Ända finns det anledning till några reflexioner kring fenomenet.

Den första är självskriven: Var finns alla ”Eco-dads”? Om man bortser från Al Gore tycks de lysa med sin totala frånvaro – i USA såväl som i Sverige. Och med risk för att häda kan man fråga sig om ens Al Gore lever riktigt som han lär. Lever riktigt som han lär gör i alla fall inte den försäljare av stadsjeepar som i radions P1 försäkrade att han minsann förändrats det senaste året och börjat tänka på miljön med orden: ”Oja! Senast sade jag till min sambo att vi måste stänga av handdukstorkaren.” Ridå!
Den andra reflektionen är att Eco-moms tyvärr bara blir ytterligare en manifestation av vår jäktade projektorienterade livsstil. En livsstil som mer handlar om att administrera livet på bästa sätt än om att våga stanna upp och uppleva det. Och där allt ansvar läggs på den enskilde individen.
För den goda mamman har livspusslets eviga ”Att göra listor” fått ytterligare några måsten. Att byta till lågenergilampor, sätta automatiska strömbrytare på allt från DVD-spelare till espressomaskiner, lobba för gröna bygglagar och köpa lokalproducerade livsmedel, bara för att nämna några.
Risken är stor att projekten som skulle dämpa vårt dåliga miljösamvete istället bidrar till att skapa nya dåliga samveten. Och dåliga samveten finns det gott om. I kölvattnet på Al Gores film har klimatångest – ”Eco-anxiety” – blivit en stark trend. I San Fransisco Magazine kan man, som ett exempel, läsa om en kvinna som fått så dåligt samvete över sina nattliga bad att hon börjat bada i sin dotters ”använda” badvatten.
Och USA vore ju inte USA om det inte redan började växa fram Eko-terapeuter (Eco-therapists). International Herald Tribune berättar om Linda Buzell, en Eko-terapeut i fashionabla Santa Barbara som ger ut Eco-Therapy News och håller sessioner för patienter med klimatångest i sin egen trädgård. Och hon är långt ifrån ensam.
Jag vet inte om det finns ekologiskt framställd Prozac ännu, men det är väl bara en tidsfråga. Organiskt odlad marijuana finns i alla fall redan, fast om det botar klimatångest är väl fortfarande en öppen fråga.
En mera besvärande fråga kvarstår dock. Vilket är egentligen bäst? Att ta ansvar för att lindra sin egen Klimatångest – eller att rikta den utåt mot de politiker och företag som är de enda med verklig makt att minska miljöförstöringen?

Källa till denna information är ett nyhetsbrev från Docere AB

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s