Wanja Lundby-Wedin är en belastning

Det kan bli svårt för arbetarrörelsen att skaka av sig misstro och folklig ilska, när LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin nu sitter kvar tror statsvetare som SvD har talat med. Statsvetarprofessorn Gunnar Falkemark ser en klyfta mellan eliten däruppe och fotfolket på verkstadsgolvet. Han tror att både Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin just nu drar ned hela oppositionen.

Att det finns en inre konflikt i arbetarrörelsen är goda nyheter för regeringsalliansen. Dom kan sitta lätt tillbakalutad på läktaren och njuta av problemen inom arbetarrörelsen. Människors besvikelse över det som hänt den senaste tiden med AMF, bonusar och chefslöner kommer att leva kvar länge till.Hela den affären måste hanteras av arbetarrörelsen så att den inte fortsätter att spilla skit över de frågor som är viktiga just och och framåt.

Jag har inte och ska inte ge förslag på vad som arbetarrörelsen måste göra för att vända den negativa trenden, det är styrelsernas ansvar i respektive organisationer att mejsla fram vad som ska ske.

monwanjaKonstaterar enbart att Wanja Lunby-Wedin är en belastning för arbetarrörelsen och att Mona Sahlin inte har de tydliga och bärkraftiga budskap som återger arbetarrörelsen förtroendet tillbaka.

Det krävs mycket hårt arbete från socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen för att vinna förtroende och få röster. Det första som måste vinnas är EU-parlamentsvalet. Det andra är det svenska riksdagsvalet 2010.

——————————————————————————————————————————————-

Texten här nedan är hämtad från dagens (19 april 2009) Svd och den borde läsas av socialdemokraternas och fackförbundens strateger.

Så undviker Reinfeldt för tidig klimax

fredrik1Statsministern står stark. Det visar även dagens Sifo. Dock finns ett problem som Fredrik Reinfeldt förståeligt nog helst inte talar om. Det skulle kunna leda till ett rykte ingen man vill ha.

Trots att det går väldigt bra för moderatledaren finns där nämligen en oro. Det tisslas i kansliet. Tänk om det inte håller ända fram. Tänk om den stora urladdningen kommer innan loppet är slut.

Dagens mätning från Sifo bekräftar den positiva bild som vuxit fram under våren. Från de tidigare tvåsiffriga procenttalen i skillnad är vänsterns ledning nu i princip utplånad. Alliansen når 47,3 procent och oppositionen 48,5. Gapet mellan blocken är så litet att den inte är statistiskt signifikant. Alliansen är ikapp.

Ser man vidare till de trendskapande och viktiga storstadsområdena går det ännu bättre. Totalt i storstäderna har Alliansen 52,9 mot de rödgrönas 43,7 procent. I Stockholmsområdet har Alliansen 55,1 procent mot motståndarnas 42.

I dagens mätning backar Socialdemokraterna med 2,9 procentenheter. Det betyder att Mona Sahlin har nu tagit partiet ner till 34,6 procent. Moderaterna hamnar på 30,6 procent.

Alliansen har alltså lyckats komma igen. Moderaterna verkar vara tryggt parkerade på en nivå över 30-procentsstrecket.

Utvecklingen i opinionen har på ett sätt varit väntad. Enligt planen skulle Socialdemokraterna krympa när Mona Sahlin blev tvungen att kliva fram på scenen och presentera sitt politiska alternativ. Så blev det. Och enligt planen skulle Moderaterna resa sig när regeringen suttit in sig i stolarna och de inledningsvis impopulära reformerna tagit skruv med skattesänkningar och så vidare. Så blev det.

Men det går hastigt. Visst kan mycket förklaras av att finanskrisen gjort att sympatiströmmarna har kommit snabbare än förväntat, men att det skulle gå så här fort var ändå inte del i planen. Tanken var att det skulle vara jämnt först i valrörelsen. Tanken var att vad som redan nu har blivit Reinfeldts bästa gren, statsmannamässigheten och regeringsdugligheten, skulle växa sig stor under det kommande EU-ordförandeskapet och dess ivriga frotterande med internationella storheter.

Tajming är viktigt. Det är ju meningen att champagnekorken ska smällas på ett moget och kontrollerat sätt i precis rätt ögonblick. Man vill inte förstöra festen genom att, som en ivrig pojkvasker, bränna av fyrverkerierna långt innan tolvslaget.

Då kan det hända att någon annan tar över initiativet. Medierna kantrar snabbare än någonsin. Plötsligt kan någon kommentator få för sig att kalla Mona Sahlin för the comeback kid , och allt kan vända. Ett ögonblicks oaktsamhet och man kan se de förväntade fyra åren förloras på fyra sekunder.

Lyckligtvis finns det, sägs det mig, metoder för att undvika en för tidig klimax.

Det är för det första helt nödvändigt att själv ha kontroll över situationen. Det gäller att sätta agendan och göra politiska utspel i den rytm som passar en själv, snarare än att låta oppositionen hålla i taktpinnen.

För det andra gäller det att visualisera något annat. Det är lätt att fastna i nuet, men om man kan hålla en tydlig vision levande så bör man göra det.

Mycket talar faktiskt för att Fredrik Reinfeldt och Moderaterna har vad som krävs.

Det blev en uppstramning när statsrådsberedningen fick ny ledning. Det gav tydligare styrning och gjorde att den politiska dagordningen sätts på ett målmedvetet sätt. Presentationerna av nya reformer tuffar på i jämn takt.

De borgerliga partiernas inre idéarbete fortsätter att ge möjligheter till nya alliansöverenskommelser. När valrörelsen väl startar kommer det att finnas goda möjligheter att peka ut den livsnödvändiga visionen, och vägen dit.

Sen, när krisen börjar gå över och Reinfeldt rusar mot mål, kan han tillåta sig att tänka på vad man kan göra med den så omhuldade svenska modell han har framför sig och som bara ber om att bli ordentligt omhändertagen. Det kommer att kräva riktig styrka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s