Arbetare i Burma kräver bättre arbetsvillkor

Positiva nyheter inifrån Burma hör inte till vanligheterna. Inom det slutna landet har motstånd mot den paranoida och xenofobiska regimen resulterat i långa fängelsestraff för de involverade och organiserat motstånd har mötts med vapenmakt. Dock visade arbetare under förra veckan att motstånd är möjligt då tusentals arbetare, i industriområdet Hlaing Tharyar, gick ut i strejk för att kräva bättre arbetsvillkor.
Arbetsvillkoren är ett omdiskuterat inslag i Burmafrågan. ”En vanlig arbetsdag börjar nio på morgonen och slutar inte förrän elva på kvällen.”, berättar Moe Saw, ordförande för Democratic Party for a New Society, och som har haft nära kontakt med de strejkande. ”Helgerna är inte fria och även om det finns lagar stiftade kring övertidsbetalning, följs inte dessa av arbetsgivarna. Lönerna ligger på mellan 20 000 till 30 000 kyat i månaden vilket motsvara mellan 20 till 30 dollar. Fria fackförbund är förbjudna och arbetare får enbart organisera sig i det statligt styrda föreningen för arbetare.”
Ett resultat av detta är att flera fackliga ledare sitter i fängelse och all organisering av arbetarna sker helt på underjordisk basis. Det är mot bakgrund av det som strejken i förra veckan ska förstås.

Den 9 februari gick arbetarna på det koreanskt ägda fabrikerna Opal 2 och Mya Fashion ut i strejk och krävde en löneförhöjning på 10 US dollar. Strejken spred sig snabbt till skofabriken Tayee och klädfabriken Kya Lay. Kraven som ställdes av dem var rätten till semester, höjning av lönen och en skälig lön för övertidsarbete. Militärjuntan svarade genom att skicka dit hundratals kravallpoliser och i förhandlingarna som skedde fick arbetarna gå med på en lönehöjning från 2 US dollar per dag till 5 US dollar. Kraven som ställdes under strejken bemöttes alltså inte helt, men samtidigt gick en tydlig signal ut till andra arbetare. Motstånd lönar sig. Dagen efter att de inledande strejkerna fick sin upplösning, annonserade arbetare i två andra fabriker, Myanmar Sunny skofabrik och Miss style skofabrik, att de numera befann sig i strejk. Än en gång var kravet en löneförhöjning. Militärjuntan insåg att strejkvågen inte var över och rädslan för människor som organiserar sig och ställer krav ledde till att man gav alla arbetare i fabrikerna semester, en manöver som ledde till en de facto lockout av arbetarna.
”Strejken var en liten seger”, säger Aung Moe Zaw. ”Vi oroar oss dock för konsekvenserna som kommer att möta de som organiserade strejkerna efter att uppmärksamheten har försvunnit.”

Militärjuntans svar på de strejkandes krav har varit betydligt lindrigare denna gång än vid likande händelser vilka ofta resulterat i våld. Militärjuntans sätt att hantera strejkerna på kan förklaras med det kommande valet som bakgrund och en historisk läxa som förtäljer att de stora massupproren i Burma oftast påbörjats som protester rörande de ekonomiska villkoren i landet. Upproret 1988 skedde efter att dåvarande diktator Ne Win införde en ny valuta, ett beslut som i praktiken ledde till demoniserandet av samhället. Munkupproret 2007 gällde en chockhöjning av bensinpriset som fick effekten att alla varor gick upp i pris. Valet som ska ske i år ses av militärjuntan som ett viktigt steg i legitimiseringen av deras styre och de är måna om att allt ska gå som smort. Att slå ner strejker skulle i deras ögon befläcka valet och än mer sänka Burmas redan skamfilade anseende på den internationella arenan. Frågan som många ställer sig nu är om juntans användande av ”silkesvantar” kommer att ge än mer utrymme för liknande protester och om dessa kan komma att växa tillräckligt för att än en gång utmana juntans grep om makten.

Arbetarnas roll i den burmesiska demokratirörelsen har länge underskattats. Under upproret 1988 var det i månt och mycket fackets deltagande som gav demokratikraven den kraft de trots allt hade. Genom att facket anslöt sig gick upproret från att vara blott ett studentuppror till att få en bred folklig förankring. Det var först då protesterna på allvar började hota juntans maktinnehav. Sedan innan har även fackföreningarna spelat en viktig politisk roll inom landet. Arbetare initierade ett flertal av upproren mot det brittiska kolonialväldet innan Burma blev självständigt men har sedan militären tog makten lidit av flera nederlag, speciellt efter hamnarbetarestrejken i Rangoons hamn som bröt ut 1970 och besvarades med en massaker på strejkdeltagarna.

Trotts den svåra situation som råder för burmesiska arbetare visar de senaste dagarnas strejker att det finns en möjlighet att få bättre levnadsvillkor genom att sluta sig samman till. Enighet ger stryka sa en gång Ann San Suu Kyi. En tes som än en gång bevisat sitt sanningsvärde.

Raul Urrutia
Mikael M Karlsson (S-studenters volontär i Mae Sot)

Källa: http://www.s-studenter.se/index.php?sid=1&pid=61&tid=922

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s